Med tvära kast från harmoniska partier till arytmiska med dissonanser gjorde man publiken osäker på vad man kunde förvänta sig av den omskrivna gruppen.

I påföljande ”The secret” i ett lugnare tempo föll gruppens koncept på plats, som om vi redan härdats. Gruppen inledde gärna med en fångande melodislinga följd av solo med arrangerade komp i olika konstellationer och influenser från många stilar.

Elin Larsson är inte den coola sorten utan värker fram tonerna med hela kroppen som uttrycksmedel. Hon tänjer gärna på tonerna, orädd att stundtals lämna det estetiska till förmån för det personliga.

Underbara ”Dark skies” uttryckte vemod så vackert att jag lätt kunde åse mörka moln med ett leende på läpparna. Niklas Wennströms uttrycksfulla kontrabassolo förtjänar att uppmärksammas särskilt.

I ”The linerboard” fångade man oss med en förförisk slinga. Kristian Perssons ständigt mycket hörvärda trombonspel speglade här både harmoni och frustration som en illustration till anspelningen på ”borderline”.

I näst sista ”Victory at last” inledde mycket skicklige Henrik Hallberg med ett lågmält och oerhört vackert gitarrsolo uppbackat av sparsamma effekter. Johan Käck på trummor var en avspegling av gruppen med sin kreativa spelstil och samtidigt fasta grepp om arrangemanget.

Musiken var genomgående mycket strikt arrangerad och gruppen överraskade ofta med total samstämmighet i övergångar och avslut. Alla tycktes veta exakt var deras solon låg och hur långa de skulle vara.

Elin Larsson Group imponerade stort i framförandet och det som var en skenbart ganska ”stökig” inledning utvecklade sig till en välregisserad och stundtals utmanande spelning med några överdådigt vackra partier.

STEFAN HANSSON, Hallandsposten