Hon har hittat en helt egen ton, och i likhet med inspiratören Wayne Shorter spelar hon även sopransaxofon.Det instrumentet är inte lätt att hantera, men med sin musikaliska känslighet ger hon saxen en varm ton, som sin svenska like Jonas Knutsson.

Tjugotvåårige trombonisten Kristian Persson är den som slår an tonen och Elin Larsson smyger in i ett samspel som växer i ömsesidighet. De bildar en blåsarduo med lika helgjutna klanger och harmonier som trumpetaren Goran Kajfes och saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson i Oddjob.

De övriga medlemmarna i hennes kvintett är gitarristen Henrik Hallberg, kontrabasisten Niklas Wennström och trumslagaren Johan Käck. Orkestreringen är lite ovanlig med saxofonen och trombonen i centrum, kompletterade med elgitarr, bas och trummor, och Elin Larsson omsätter konstellationen med fantasifulla och uppfinningsrika arrangemang som gör att alla kommer till sin rätt i ett animerat ensemblespel med klangfärg.

Elin Larsson Group spelar jazz som skulle kunna vara svår att ta till sig om inte hennes framtoning var så social och så kommunikativ. Det här är en liveskiva inspelad på Fasching tidigt förra vintern. Jag såg releasekonserten på Fasching nyligen, och där skapade hon en fantastisk stämning med sin intelligenta och underhållande presentation av musiken.

Hennes kompositioner har en social och psykologisk anknytning med titlar som exempelvis Waiting in vain, För sent eller Denial. Hon gestaltar känslolägen och tankar på ett sätt som är ytterst medryckande och tilltalande, med en ekvilibrism som aldrig känns konstruerad eller tillkämpad, som bara flödar ur hennes skicklighet och entusiasm.Man brukar tala om jazzens avsaknad av kvinnliga förebilder, men som Elin Larssons kollega Joachim Milder säger i konvolutets text, är hon en strålande förebild för både manliga och kvinnliga blåsare. Och för jazzinstrumentalister och instrumentalister överhuvudtaget. 5/6

-INGRID STRÖMDAHL, SvD